Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Epilog med Händel...

         

            "Minnesten"  - ivory black /viiu

TANKE FÖR DAGEN  - söndagen den 30 september:

  Jag tar farväl av sorgemånaden September 2018 - låter historien vila - med denna vackra aria:

 Nedan en av textvarianterna till Händels 'Rinaldo' (1711)

- arian, som väl vanligen på svenska kallas "Dagen är nära"   

men också "Låt mig få gråta"... och är passande att framföras t ex vid begravningar, som vid min faster Elins begravningsgudstjänst, där mågen Hans-Peder tog farväl av sin svärmor (min fars syster) med sitt saxofonsolo av just  'Lascia chío pianga'. -  Vackert!

 Text ur Giacomo Rossis libretto - fr. Wikipedia

Lascia ch'io pianga
mia cruda sorte,
e che sospiri 
la libertà.

Il duolo infranga
queste ritorte
de' miei martiri
sol per pietà.


Låt mig begråta
mitt grymma öde,
och att jag måste längta
efter frihet.

Min sorgsenhet 
sliter dessa 
mitt lidandes kedjor, 
om så endast av medlidande.

--------------

PS 

Nu ska jag alltså låta det förflutna vila ett tag - och försöka ansluta mig till nuet igen! 

I nästa inlägg ska jag därför koppla över till Leonard Cohen  och följa hans uppmaning "Start again..."  -  (y)   Häng med du också...!

 ------ 


Ständigt på flykt....

TANKE FÖR DAGEN

    Den här bilden - som jag ser att jag har målat 2010  och gett den titeln "Flykt" - kan man säga föreställer den värld vi alltjämt lever i...

  Krig och katastrofer omger och förstör livet för många.  Många är på ständig flykt undan mörkret och farorna, sökandes efter en ljusare och tryggare tillvaro...

 *   *   *

Nedan - uppförstorade delar 

av min akrylmålning 'Flykt'  (2010)

  PS   På estniska har jag gett den här bilden namnet "Pelgupaika otsimas".   - På svenska ungefär: 'Sökande(s) efter skydd(srum).'

  -------

 

Flykten över Östersjön - ännu en minnesdag

 TANKE FÖR DAGEN  

        September månad är full av historiska minnesdagar - för mig personligen liksom för alla oss 'överlevande'  med rötterna i trettio- och fyrtiotalet på andra sidan Östersjön.....m fl, m m

 *   *   *

 Den 22 september 1944 -

 - är dagen då jag i en liten öppen motorbåt tillsammans med morfar, mamma, min syster och ett halv(t)dussin släktingar (i åldern ca 4-70 år) lämnade bryggan och barndomshemmet i Estland - då i tron att vara tillbaka till jul (för det skulle väl snart vara slut på kriget...) - men som i verkligheten blev för sista gången för de flesta i båten. De fick inte uppleva befrielsen av landet 1991. 

För mig, som var den nästyngsta i lilla flyktbåten september 1944, blev det ett 'återseende' av födelselandet, men först efter 45 år.... 

"Glasnostvår - hemma igen efter 45 år!"  - akvarell och tusch/viiu

 - Från förpuppning till fri flygande fjäril...

 *   *   *

- Idag i september 2018  är det bara jag och den då yngsta i båten kvar i livet, som alltså kan minnas och prata med varandra om denna händelse.  Fast det är mest jag som minns, Leo (=den yngsta) var knappt fyra år och sov i sin mammas knä, där de satt mitt emot mig i mitten av den öppna båten -  i alla fall under den nattliga färden över den mörka och ganska stormiga, av faror fyllda Finska viken

 Faror i form av ubåtar och minor, in- och utvändande ryska o tyska krigsfartyg, från låg höjd spanande flygplan... och vi oskyddade mitt i alltihopa på väg till den finska skärgården, där ett flertal släktingar till oss var bofasta fiskare.  Där skulle vi stanna tills faran hemma var över, d v s  tills ryssarna hade dragit sig tillbaka, lämnat Estland igen liksom det hade hänt i början av kriget.

 *   *   *  

 Många blogginlägg...

 I ett flertal inlägg har jag här i bloggen skrivit och berättat om mina minnen från andravärldskrigsåren, bl a i inlägget här nedan, daterat 2014-10-21  med rubriken 'FLYKTEN ÖVER ÖSTERSJÖN - under andra världskrigert'  (med en del ändringar o tillägg):

I höst (2014) är det 70 år sedan den stora flyktingströmmen från länderna på andra sidan Östersjön tog sig över till Sverige.

De allra flesta -  av de totalt 30.000-talet flyktingar - kom nog under de sista dagarna i september 1944 och då direkt över Östersjön till Sverige (Gotska Sandön, Gotland) - precis innan Sovjetarmén  för andra gången under andra världskriget  slutgiltigt invaderade de små Baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen.  

Andra, som tidigare under kriget flytt till Finland, bl a unga män och familjer med män, som anslutit sig till den finska armén, flydde nu i slutet av september (via Ålands hav/skärgård) vidare till Sverige, eftersom Finland inte längre kunde garantera skydd åt flyktingar. 

Ett flertal av flyktingarna, som lyckades ta sig till Sverige, flydde på grund av utlämningsrisk, med sina båtar vidare till Amerika...   

"Skeppsbrott" - tusch- o snörteckning/viiu

 Anm.  Hur många som omkom under flykt och flyktförsök från Estland, vet man inte.  -  Men det man vet, är att Estlands befolkning på 1,3 milj. under krigsåren minskade med en fjärdedel - till följd av krigshandlingar, stupade i kriget, fängslade, till Ryssland deporterade familjer med kvinnor o barn, flykt m m.

 *   *   *

Den 28 september 1944  är ankomstdagen till Sverige för resterna av min familj, dvs för min mamma, mig och min ett år äldre syster - resterna efter det att min far arresterats av ryssarna redan under den första ryska ockupationen  (1940).  Vid flykten till Sverige (via Finland) var jag och min syster 9 resp. 10 år gamla. När vår far fängslades och fördes till Sovjetryssland var vi alltså bara 5 resp. 6 år, mamma 30.

 

 'Skyddsängel/Kaitseingel'    tusch- o snörteckning / viiu

                                                    *    *    *

En uppdelad värld... och det kalla kriget.

Efter krigsslutet och den s k freden i maj 1945 följde en halvsekellång ockupation och isolering bakom järnridån för de sovjetockuperade staterna - i en värld uppdelad mellan öst och väst, markerad med murbyggen, präglad av misstänksamhet och spioneri - benämnd 'det kalla kriget'. Ett liv i 'fångenskap'  för länderna på andra sidan Östersjön - Estland, Lettland, Litauen - isolerade från väst!

*  *  * 

Silvia - min kusin - berättar  

Med hänvisning till dessa historiska händelser i vår närhistoria publicerar jag här min kusin Silvi(a)s minnen  från andra världskriget. En berättelse om hennes familjs flykt 1942 från den estniska nordkusten till Finland och därifrån vidare till Sverige, såsom hon på sin systers sondotter Lisas önskemål berättar det för henne - för vidareberättande av Lisa som föredrag i sin skola i Motala.

 Silvis berättelse. Läs den!  Rörande, spännande med intressanta fakta!!

'Jag, Silvi,  (döpt Silvia) föddes den 28 september 1933 på Tallinns BB, i det då fria Estland.

Vi levde i en fiskeby Viinistu vid Finska viken, ca 7 mil öster om Tallinn.

Där hade jag många kusiner som jag lekte med.

År 1940 började det bli oroligt i Estland. Ryssarna kom och ockuperade landet och började deportera folk till Sibirien. Min morbror blev den första i byn som tillfångatogs på vägen hem av en rysk lastbil. Han kastade ut en liten papperslapp, där han skrev  'var inte oroliga för mig'.

Sedan dess är han borta. Han hade hustru och två barn. Oftast tog de hela familjer, som lastades in i kreatursvagnar, männen för sig och kvinnor och barn för sig.

Nästan varje familj hade en båt, men nu samlades alla båtar av ockupanterna till ett bevakat ställe, så att ingen kunde fly!

I byn bodde en kvinna som var stor kommunist och hon blev angivare åt ryssarna. Alla som var välbeställda och som hon visste inte delade hennes politiska åsikter, angav hon, och de fördes bort. Meningen var att ryssarna skulle flytta in istället.

Sedan blev det krig mellan Sovjet och Tyskland (Stalin och Hitler), och ryssarna drog sig tillbaka från Estlands territorium. Istället kom tyskarna som nya ockupanter, men de lät i alla fall folk bo kvar i sina hem. Däremot började de mobilisera män till den tyska armén - vilket också ryssarna hade gjort - dvs tvångsmobiliserat ester till sin ryska armé. 

Den 1 april 1942 – jag var då åtta år och gick i första klass. Min syster Mare var 9 månader  (Mare = nu Lisas farmor)- Jag var ute och lekte, då mamma Elin ropade att kom in för vi ska åka iväg. Otto, min far, hade beslutat att vi skulle fly till Finland. Vi tog med oss lite kläder.Vi trodde att vi skulle komma tillbaka, att kriget snart var slut. Mare lades i en tvättkorg. Det var en kylig kväll och en tunn is på havet. Min far hade lånat en häst och vagn, som vi åkte med genom byn till pappas båt. Tyskarna hade en militärförläggning inte långt från oss, som bevakades av en vakt vid grinden. Som tur var, var det en estländare som stod där just då, och han stoppade oss inte. Honom träffade pappa senare i Finland, som då berättade, att han förstod att vi var på flykt.

Båten var en medelstor fiskebåt med en presenning som kapell. Dessutom kom fyra studenter med, som hade kontaktat pappa för att undkomma tyska armén.

När vi hade kört någon timme, började motorn krångla. Vi var då i närheten av en obebodd ö, där vi stannade över natten, så att pappa fick laga motorn.

Nästa kväll var det halv storm, men vi gav oss iväg.

Vi var ganska blöta och frusna, när vi nådde en finsk ö. Där bodde en släkting till oss, som hade flytt tidigare under ryssarnas tid. Han kontaktade tullmyndigheterna, som kom och förde oss till Helsingfors, där vi låstes in i fängelset i tre dagar - mamma, Mare och jag i en cell och pappa i en annan. Vi fick nu uppehållstillstånd i Finland.

Finland var då 1942 i krig med Sovjetunionen. Alla ogifta män värvades till finska armén, medan pappa, som hade familj,  fick arbete på en bondgård över sommaren. Det var fattigt i Finland och ont om mat. Vi levde i stort sett på havregrynsgröt/-välling, potatis och sås. Köttben en gång i månaden.

Därefter kom vi till en ö i närheten av Helsingfors, där vi också hade en släkting, mormors syster gift med en finländare. Det förekom täta flygbombningar över och runtomkring huvudstaden. En dag åkte mamma och pappa till staden med färjan och skulle tillbaka på kvällen. Jag satt på stranden med Mare i famnen och väntade, men det kom ingen färja. Det blev mörkt och bombningarna började igen. Vi gick in, tog täcket över huvudet och somnade. - Mamma o pappa kom tillbaka nästa dag, välbehållna.

Efter några månader åkte pappa i sin båt tillbaka till Estland för att hämta sin syster med familj, som senare kom att bosätta sig i Alingsås. Han gjorde ytterligare en resa till Estland tillsammans med sin tidigare granne och barndomsvän, som nu ville hämta några värdesaker från sitt föräldrahem i Viinistu.  De kom till den ö där vi hade övernattat. I mörkret tände kompisen en cigarett, som upptäcktes av tysk kustbevakning från fastlandet. De kom till ön och sökte igenom den, men såg inte båten, som var gömd i den höga vassen. Sedan var det bara att åka tillbaka till Finland.

Skolhuset skadat av bomber ... jag förlorade skolår

På den ö i Finland, där vi bodde, fanns en svenskspråkig skola, som nu tyvärr var stängd, då fönstren skadats av bombsplitter. Så jag förlorade ett par skolår där.

Vidare till Sverige

Efter sommaren 1944 väntades det bli fred med Sovjet, och Finland kunde inte garantera att vi inte blev utlämnade till ryssarna vid fredsförhandlingar.

Därför skulle vi vidare till Sverige. Vi var några familjer i båten. Det var varmt i augusti och av någon anledning stannade vi först ett par dagar på en obebodd ö under bar himmel. I närheten av Upplandskusten möttes vi av en kustbevakningsbåt, som tog oss ombord . En av matroserna gav mig en blank enkrona, som jag sparade länge. Vi fördes till Öregrund. Det var en fin söndag den 31 augusti (1944) och det stod en del nyfiket folk och väntade vid bryggan. Vi inkvarterades över natten i en skola, där lottakåren tog hand om oss. Vi låg på pappersmadrasser, stoppade med halm.

Flyktingläger

Vi fick passera en del flyktingläger. Det var en ständig ström av estniska båtflyktingar till Sverige denna höst. Den längsta perioden bodde vi i ett läger i Holsbybrunn i Småland. Dit kom också min mormor senare med tåg från Gävle med en skriven lapp till konduktören om hur hon skulle hjälpas till Holsbybrunn. Hon hade flytt med sin sonhustru.

Förläggningen liknade ett pensionat med många småstugor. Det bildades roterande arbetslag av flyktingar, som fick delta i köksarbetet.

Det fanns två estniska lärare, som började undervisa oss barn (vi var många) dagligen - på estniska, förstås. En gång i veckan kom en svensk lärare, som gav oss 1 timmes svenskundervisning! 

Arbete och skolgång i Sverige

Efter nio månader, i början på maj 1945, avvecklades lägret. Pappa fick arbete över sommaren på en herrgård - Edeby - vid Hölötrakten i Sörmland.

Där fick jag börja min stapplande skolgång i fjärde klass utan att kunna många ord på svenska...  Det var tre klasser i samma lokal. Första dagen hade vi rättskrivning på olika sje-ljud, som inte finns i estniskan. Jag fick gissa hur det kunde stavas. Lärarinnan, en äldre vänlig dam, hade gjort sig besväret att försöka rätta min text. Papperet hade blivit mycket rött!

Den 22 oktober 1945 föddes min lillasyster Anu på Trosa BB. I november flyttade vi till Timmernabben i Småland, där vi bodde i en sommarstuga. Pappa hade olika jobb, bl a på Oskarshamns varv och på ett lastfartyg - ibland där som kock!  Ett lastfartyg, som gick i kusttrafik. Mamma jobbade på ett pensionat (100 kr/månad) och senare i Gabriels porslinsfabrik.

Jag fortsatte i fjärde klass. Kamraterna var trevliga och nyfikna – jag var den första utländska elev där, inte så fint klädd, men jag blev aldrig mobbad. Till frukostrasten i skolan skulle vi ha matsäck med oss. Jag hade ingen frukt, men det var en tjej som ofta gav mig en halv apelsin.

När jag slutat i femte klass ville jag ta igen förlorade skolår genom att försöka tenta in i realskolan till höstterminen. Då skulle man förhöras i de flesta ämnen. Under sommarlovet läste jag därför matte för en estländare. Jag blev godkänd på provet och lovad att börja i läroverket i Motala, dit vi skulle flytta till hösten. Men det visade sig sedan, att det var en del kvarsittare, så det fanns ingen plats för mig! Jag fick vänta till året därpå, och efter fyra år tog jag realen.

Sedan gick jag två år på handelsgymnasiet i Norrköping. Genom skolan fick jag jobb på Luxor, där jag stannade i 43 år.

Hur vi hamnade i Motala vet jag ej. Men hur livet fortsatte här känner vi alla till.'   -----

 *    *    *

Ja, så avslutar min kusin Silvi(a) sin berättelse för sin systers barnbarn, Lisa (16 år?) i Motala i september 2014.

Mycket av det min kusin berättar här känner ju jag igen från mina egna minnen, men eftersom Silvis familj alltså flydde från Estland redan under den tyska ockupationen (1942), medan vi - min syster och mamma - blev kvar under hela den fyraåriga tyska ockupationstiden, så har vi olika upplevelser och minnen från dessa krigsår under vår barndom.  

Min pappa hade alltså arresterats av ryssarna redan 1940  - och vi fick inte återse honom mer.  Min pappa, det är han som är Silvis morbror, som Silvi berättar om här:  att det sista livstecken vi fick av honom var via den lilla papperslappen, som han lyckades kasta ut från lastbilen med orden "Var inte oroliga för mig!"....  

Men (hela) vårt liv fortsatte med ständig sorg och oro och ovetskap om varandras öden.-  Idag är det bara jag (som alltså var näst yngst i den lilla flyktbåten hemifrån) kvar i livet och som alltså fortfarande kan berätta för de nu levande - den yngre generationen - om vad som faktiskt har hänt här i vårt (=Sveriges) närområde för inte så länge sedan i historien - 

- till följd av Stalin-terrorn, men som har haft en tendens att falla i glömska eller överskuggas av en kontinuerlig skildring av enbart den andra då samtida diktatorn-massmördaren Hitlers illdåd.

 *   *   *

TANKE FÖR DAGEN

Med dessa rader här har jag nu ännu en gång försökt dra mitt lilla strå till stacken med att även i år, i september 2018, berätta och påminna om det jag själv upplevt och minns. 

PS    Tack till dig, Silvi, för att jag har fått lov att publicera din berättelse här i min blogg!  (För första gången 2014-10-21.)  

Jag hoppas och tror, att det är ganska många som kommer att läsa den även här och få sig en 'närbild' av vad ett stormaktskrig och meningslös maktkamp kan medföra för oskyldiga människor, slå sönder människornas liv som vill leva i fred.....

     -

   "Flykt"   - akryl/viiu

 --------


 

 

 

 

MINNESDAG - med både sorg och glädje

 'Bläddrar' i min blogg och läser inlägg som jag plitat ihop - om stort och smått - sedan starten för sex år sedan (första inlägget 2012-10-30).  Antalet publicerade inlägg är idag enligt det automatiska räkneverket uppe i 815.  Antalet 'utkast' cirka 3-4 gånger så många....

Delar här ett inlägg från 2014-08-20 med det tema, som jag alltid bär inom mig och som jag ofta återkommer till också här i bloggen.

  *    *    *    *    *    *    *    *    *    *

'Kaitseingel' - 'Skyddsängel'  

 -'Tänd ett ljus och låt det brinna...'   *   *    *

IDAG, den 20 augusti, är det min fars dödsdag -
- han dog 1942, 36 år gammal, (i Sibiriskt fångläger)/Kirov Oblast.
Detta fick vi veta förra året (2013), då vi för första gången fick tillgång till arkivhandlingar från den tiden...  
Min far arresterades av ryssarna december 1940 i Estland och fördes därifrån till Sibirien (?). - Vi fick aldrig återse honom...
 
IDAG, den 20 augusti 2014, är det också 23 år sedan Estland förklarade sig självständigt från Sovjetunionen. 
Fria efter 70 års ockupation/annektering och isolering från övriga världen..!
Detta kan vi idag fira här i Sverige - och i Estland - och var i världen vi än befinner oss...!
 
så sjung med i denna gamla sång (här nedan), full av minnen..!
 
PS  Passa på att efter den här 'Läänemere lained' (=Östersjöns vågor) också lyssna på 'Kaugel, kaugel' (=Långt bort därhemma...), med Boris Lehtlaan eller Parvepoisid).  Den är lika gammal och lika nostalgisk, men går i foxtrot-takt. Den dansade vi barn/ungdomar efter jämt, minns jag..., liksom också efter valsen 'Läänemere lained, förstås.  Och jag tror att alla ester kan/känner igen båda dessa gamla 'schlagers' från ... fyrtiotalet?

------


 

Hela havet stormar.....

 Här runt Öckerö och Hönö -

- även idag den 21 september 2018.

 Anm.  Videon från YouTube.

_______

Äldre inlägg