Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

ENN KOKKS BERÄTTELSE - forts. flykthistorier

Forts. flykttema från 1940-talet

Berättelser om händelser och öden, som människorna på andra sidan Östersjön drabbades av under andra världskriget.

Anm.  Denna min bloggserie med flykttema  kan - nu när jag bläddrar tillbaka lite här i bloggen - anses börja med inlägget 2014-08-20 'MINNESDAG med både sorg och glädje...',  som du lämpligtvis kan läsa först (för att få med så mycket som möjligt av denna historiska tillbakablick).

Därefter kan du läsa inlägget, daterat 2014-09-08, med rubriken 'Den 28 september 1944 och 1994'.

Sedan 'FLYKTEN ÖVER ÖSTERSJÖN -under andra världskriget' , daterat 2014-10-21.

 

 Och här följer alltså nu

Enn Kokks berättelse

Så här skriver Enn Kokk  i sin blogg om händelserna under andra världskriget, som förändrade hans och hans familjs liv i och med flykten från hemlandet Estland till Sverige. (Enn Kokk är född i Estland, uppvuxen som flykting i Sverige, numera uppsalabo och rikskänd S-politiker m m, gift med Birgitta Dahl (S). Läs vidare på webben, om du vill få mer info.)) 

".Jag hade – av en slump samma dag som hustrun var inbjuden till Riksdagens högtidliga öppnande – ombetts att i Missionskyrkan i Östhammar tala om flykten från Estland.

Den stora strömmen av estniska flyktingar, sammanlagt in emot 30.000 människor, kom till Sverige hösten 1944, det vill säga för 70 år sedan. Jag var för egen del sju år gammal då – jag är född 1937 och är nu alltså själv 77 år gammal. En del av de här esterna fortsatte, skrämda av baltutlämningen (män som hade kommit till Sverige iförda tysk uniform, vilket kunde ha ganska olika förklaringsgrund, lämnades på rysk begäran ut till Sovjetunionen) och av att Sverige återlämnade flyktingbåtar som ryssarna med viss, pervers rätt (båtarna var nationaliserade under den första sovjetiska eran) hävdade var stulen statsegendom. Jag minns fortfarande med sinnesrörelse hur min mamma stod på gårdsplan i Juniskär söder om Sundsvall och grät, när pappas egenbyggda båt – vår livlina – bogserades i väg. Men pappa byggde själv en ny motorbåt!

Jag berättade också om Molotov-Ribbentrop-pakten, som prisgav Estland åt ryssarna, sedan om först den ryska, sedan den tyska ockupationen och sist det sovjetvälde som esterna tvingades leva under i ytterligare ett antal årtionden.

Som många andra hade min pappa under den första ryska eran blivit inkallad till Röda armén men hållit sig undan (på vår farstuvind, där man inte ens kunde sitta upprätt), detta verkligen inte för att han heller var någon tyskvän. Jag kan i sammanhanget nämna att han, och även mamma, när de så småningom fick svenskt medborgarskap, under hela sitt liv röstade på Socialdemokraterna.

För den svenska publik som hade samlats i Missionskyrkan i Östhammar berättade jag om saker som få människor här i landet dess bättre själva aldrig har behövt uppleva: om en morbror som återvände till Estland när Röda armén åter trängde in och då föll på östfronten, om en annan morbror som stannade i Finland där han hade gift sig och fått två barn, vilket han trodde skulle skydda honom från utlämning i fredsslutet, men icke, om flykten över ett stormigt hav från först Estland till Finland, sedan över ett lugnare hav till Sverige, om andra, ibland i överlastade båtar, som aldrig kom fram, om hur det var att hamna i en totalt främmande språkmiljö (även om man, som jag, hade lärt sig läsa vid tre års ålder), om alla dessa ester som i dag finns överallt i det svenska samhället och som ganska snart blev integrerade i sitt nya samhälle, där de (vi) för övrigt aldrig hade tänkt stanna – vi ville ju tillbaka, till Estland, om det bara gick.

Jag passade också på att utifrån de här personliga och starkt upplevda omständigheterna slå ett slag för dagens flyktingar, till exempel från Irak och Syrien, som i dag har drivits i väg till det avlägsna Sverige, alla de här som inte är så blonda och blåögda och ljushyade som jag.

Jag slutade med att säga till min publik i Missionskyrkan, att man kan ha sitt hjärta på två ställen. Om svenskarna – som skedde på den tiden då vi estniska flyktingar kom hit – ställer upp för dem som av krig eller nöd tvingas lämna sitt eget land för Sverige, kommer de människor vi tar emot att visserligen ha kvar en del av sitt hjärta i det land eller område de kommer ifrån, men de känner också samhörighet med det land som har tagit emot dem.

Själv är jag född est men samtidigt en svensk patriot, det senare ibland i större utsträckning än en del infödda svenskar."

 *   *   *

 

Så slutar alltså Enn KOKK sin berättelse. 

OBS!  Enn Kokk är en flitig bloggskrivare och har du inte klickat in dig i hans blogg tidigare, så tipsar jag dig om att göra det.  Sök genom Google:  enn kokk blogg

Det senaste han avhandlar i sin blogg är hans aktuella hälsa/ohälsa.

Här kan jag passa på och 'avslöja' för min del, att detta här sitter jag och skriver nu efter att ha varit inlagd som patient en dryg vecka på sjukhus. Men nu försöker jag göra nystart på livet. -

Upprepar det som  jag sagt så många gånger förut:  'Blott en dag, ett ögonblick i sänder...´. Vad som döljer sig bakom hörnet, vet man inte förrän det visar sig!

PS Att jag startade mitt bloggskrivande för ett par år sedan kommer sig av att jag blev inspirerad av just Enns blogg, som jag hade upptäckt och börjat följa regelbundet. Till saken hör också att vi båda har våra rötter där på Estlands steniga nordkust...

-------

FLYKTEN ÖVER ÖSTERSJÖN - under andra världskriget.

 *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *

'Flykt'  - Viiu Riis  (akryl)

I höst (2014) är det 70 år sedan den stora flyktingströmmen från länderna på andra sidan Östersjön tog sig över till Sverige.

De allra flesta, 30.000-talet flyktingar, kom nog under de sista dagarna i september 1944, innan Sovjetarmén för andra gången under andra världskriget slutgiltigt invaderde de små baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen 

Den 28 september 1944 är ankomstdagen till Sverige för resterna av min familj, dvs för min mamma, mig och min ett år äldre syster (resterna efter det att min far arresterats av ryssarna redan under den första ryska ockupationen).  Vid flykten till Sverige var jag och min syster 9 resp. 10 år gamla. När vår far fängslades och fördes till Sovjetryssland var vi bara 5 resp. 6 år, mamma 30.

   'Skyddsängel/Kaitseingel'    tusch- o snörteckning / viiu

                                                    *    *    *

En uppdelad värld... och det kalla kriget.

Efter krigsslutet och den s k freden i maj 1945 följde en halvsekellång ockupation och isolering bakom järnridån för de sovjetockuperade staterna - i en värld uppdelad mellan öst och väst, markerad med murbyggen, präglad av misstänksamhet och spioneri - benämnd 'det kalla kriget'. Och ett liv i 'fångenskap'  för länderna på andra sidan Östersjön - Estland, Lettland, Litauen - isolerade från väst!

*  *  * 

Med hänvisning till dessa historiska händelser i vår närhistoria publicerar jag här min kusins minnen  från andra världskriget, en berättelse om hennes familjs flykt 1942 från den estniska nordkusten till Finland och därifrån vidare till Sverige såsom hon nu på sin systers sondotter Lisas önskemål berättar det för henne - för vidareberättande av Lisa som föredrag i skolan.

Lisas föredrag (i något förkortad version)

'Jag, Silvi,  (döpt till Silvia) föddes den 28 september 1933 på Tallinns BB, i det då fria Estland.

Vi levde i en fiskeby Viinistu vid Finska Viken, ca 7 mil öster om Tallinn.

Där hade jag många kusiner som jag lekte med.

År 1940 började det bli oroligt i Estland. Ryssarna kom och ockuperade landet och började deportera folk till Sibirien. Min morbror blev den första i byn som tillfångatogs på vägen av en rysk lastbil. Han kastade ut en lapp, där han skrev att 'var inte oroliga för mig'.

Sedan dess är han borta. Han hade hustru och två barn. Oftast tog de hela familjer, som lastades in i kreatursvagnar, männen för sig och kvinnor och barn för sig.

Nästan varje familj hade en båt, men nu samlades alla båtar av ockupanterna till ett bevakat ställe, så att ingen kunde fly!

I byn bodde en kvinna som var stor kommunist och hon blev angivare åt ryssarna. Alla som var välbeställda och som hon visste inte delade hennes politiska åsikter, angav hon, och de fördes bort. Meningen var att ryssarna skulle flytta in istället.

Sedan blev det krig mellan Sovjet och Tyskland (Stalin och Hitler), och ryssarna drog sig tillbaka från Estlands territorium. Istället kom tyskarna som nya ockupanter, men de lät i alla fall folk bo kvar i sina hem. Däremot började de mobilisera män till den tyska armén - vilket också ryssarna hade gjort.

 

Den 1 april 1942 – jag var då åtta år och gick i första klass. Min syster Mare var 9 månader (Lisa: 'Hon, Mare, är alltså min farmor').

- Jag var ute och lekte, då mamma Elin ropade att kom in för vi ska åka iväg. Otto, min far, hade beslutat att vi skulle fly till Finland. Vi tog med oss lite kläder.Vi trodde att vi skulle komma tillbaka, att kriget snart var slut. Mare lades i en tvättkorg. Det var en kylig kväll och en tunn is på havet. Min far hade lånat en häst och vagn, som vi åkte med genom byn till pappas båt. Tyskarna hade en militärförläggning inte långt från oss, som bevakades av en vakt vid grinden. Som tur var, var det en estländare som stod där just då, och han stoppade oss inte. Honom träffade pappa senare i Finland, som då berättade, att han förstod att vi var på flykt.

Båten var en medelstor fiskebåt med en presenning som kapell. Dessutom kom fyra studenter med, som hade kontaktat pappa för att undkomma tyska armén.

När vi hade kört någon timme, började motorn krångla. Vi var då i närheten av en obebodd ö, där vi stannade över natten, så att pappa fick laga motorn.

Nästa kväll var det halv storm, men vi gav oss iväg.

Vi var ganska blöta och frusna, när vi nådde en finsk ö. Där bodde en släkting till oss, som hade flytt tidigare under ryssarnas tid. Han kontaktade tullmyndigheterna, som kom och förde oss till Helsingfors, där vi låstes in i fängelset i tre dagar - mamma, Mare och jag i en cell och pappa i en annan. Vi fick nu uppehållstillstånd i Finland.

Finland var då 1942 i krig med Sovjetunionen. Alla ogifta män värvades till finska armén, medan pappa, som hade familj,  fick arbete på en bondgård över sommaren. Det var fattigt i Finland och ont om mat. Vi levde i stort sett på havregrynsgröt/-välling, potatis och sås. Köttben en gång i månaden.

Därefter kom vi till en ö i närheten av Helsingfors, där vi också hade en släkting, mormors syster gift med en finländare. Det förekom täta flygbombningar över och runtomkring huvudstaden. En dag åkte mamma och pappa till staden med färjan och skulle tillbaka på kvällen. Jag satt på stranden med Mare i famnen och väntade, men det kom ingen färja. Det blev mörkt och bombningarna började igen. Vi gick in, tog täcket över huvudet och somnade. - Mamma o pappa kom tillbaka nästa dag, välbehållna.

Efter några månader åkte pappa i sin båt tillbaka till Estland för att hämta sin syster med familj, som senare kom att bosätta sig i Alingsås. Han gjorde ytterligare en resa till Estland tillsammans med sin tidigare granne och barndomsvän, som nu ville hämta några dyrbarheter från sitt föräldrahem i Viinistu. De kom till den ö där vi hade övernattat. I mörkret tände kompisen en cigarett, som upptäcktes av tysk kustbevakning från fastlandet. De kom till ön och sökte igenom den, men såg inte båten, som var gömd i den höga vassen. Sedan var det bara att åka tillbaka till Finland.

Skolhuset skadat av bomber ... jag förlorade skolår

På den ö i Finland, där vi bodde, fanns en svenskspråkig skola, som nu tyvärr var stängd, då fönstren skadats av bombsplitter. Så jag förlorade ett par skolår där.

 

Vidare till Sverige

Efter sommaren 1944 väntades det bli fred med Sovjet, och Finland kunde inte garantera att vi inte blev utlämnade till ryssarna vid fredsförhandlingar.

Därför skulle vi vidare till Sverige. Vi var några familjer i båten. Det var varmt i augusti och av någon anledning stannade vi först ett par dagar på en obebodd ö under bar himmel. I närheten av Upplandskusten möttes vi av en kustbevakningsbåt, som tog oss ombord . En av matroserna gav mig en blank enkrona, som jag sparade länge. Vi fördes till Öregrund. Det var en fin söndag den 31 augusti (1944) och det stod en del nyfiket folk och väntade vid bryggan. Vi inkvarterades över natten i en skola, där lottakåren tog hand om oss. Vi låg på pappersmadrasser, stoppade med halm.

Flyktingläger

Vi fick passera en del flyktingläger. Det var en ständig ström av estniska båtflyktingar till Sverige denna höst. Den längsta perioden bodde vi i ett läger i Holsbybrunn i Småland. Dit kom också min mormor senare med tåg från Gävle med en skriven lapp till konduktören om hur hon skulle hjälpas till Holsbybrunn. Hon hade flytt med sin sonhustru.

Förläggningen liknade ett pensionat med många småstugor. Det bildades roterande arbetslag av flyktingar, som fick delta i köksarbetet.

Det fanns två estniska lärare, som började undervisa oss barn (vi var många) dagligen - på estniska, förstås. En gång i veckan kom en svensk lärare, som gav oss 1 timmes svenskundervisning! 

Arbete och skolgång i Sverige

Efter nio månader, i början på maj 1945, avvecklades lägret. Pappa fick arbete över sommaren på en herrgård - Edeby - vid Hölötrakten i Sörmland.

Där fick jag börja min stapplande skolgång i fjärde klass utan att kunna många ord på svenska...  Det var tre klasser i samma lokal. Första dagen hade vi rättskrivning på olika sje-ljud, som inte finns i estniskan. Jag fick gissa hur det kunde stavas. Lärarinnan, en äldre vänlig dam, hade gjort sig besväret att försöka rätta min text. Papperet hade blivit mycket rött!

Den 22 oktober 1945 föddes min lillasyster Anu på Trosa BB. I november flyttade vi till Timmernabben i Småland, där vi bodde i en sommarstuga. Pappa hade olika jobb, bl a på Oskarshamns varv och på ett lastfartyg - ibland där som kock!  Ett lastfartyg, som gick i kusttrafik. Mamma jobbade på ett pensionat (100 kr/månad) och senare i Gabriels porslinsfabrik.

Jag fortsatte i fjärde klass. Kamraterna var trevliga och nyfikna – jag var den första utländska elev där, inte så fint klädd, men jag blev aldrig mobbad. Till frukostrasten i skolan skulle vi ha matsäck med oss. Jag hade ingen frukt, men det var en tjej som ofta gav mig en halv apelsin.

När jag slutat i femte klass ville jag ta igen förlorade skolår genom att försöka tenta in i realskolan till höstterminen. Då skulle man förhöras i de flesta ämnen. Under sommarlovet läste jag därför matte för en estländare. Jag blev godkänd på provet och lovad att börja i läroverket i Motala, dit vi skulle flytta till hösten. Men det visade sig sedan, att det var en del kvarsittare, så det fanns ingen plats för mig! Jag fick vänta till året därpå, och efter fyra år tog jag realen.

Sedan gick jag två år på handelsgymnasiet i Norrköping. Genom skolan fick jag jobb på Luxor, där jag stannade i 43 år.

Hur vi hamnade i Motala vet jag ej. Men hur livet fortsatte här känner vi alla till.'   -----

Ja, så avslutar min kusin Silvi(a) sin berättelse  för sin systers barnbarn, Lisa (1? år) i Motala i september 2014.

Mycket av det min kusin berättar här känner ju jag igen från mina egna minnen, men eftersom Silvis familj flydde från Estland redan under den tyska ockupationen (1942) , medan vi - min syster och mamma - blev kvar under hela den fyraåriga tyska ockupationstiden, så har vi olika erfarenhet, upplevelser och minnen från kriget.   Min pappa hade alltså arresterats av ryssarna redan 1940  - och vi fick inte återse honom mer.  Min pappa, det är han som är Silvis morbror, som Silvi berättar om här.

_________

PS  Tack till dig, Silvi, för att jag fick lov att publicera din berättelse här i min blogg! 

PS 2  Jag är så trött på mina.  Men jag känner ändå en plikt - ett ansvar - att berätta om det som har hänt här i Sveriges närområde under vår livstid - inte så länge sedan, men på väg att glömmas bort och försvinna i mängder av .....

________

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

forts. FOTOFESTIVAL - tema 'HÖST'

*      *      *      *      *      *      *      *      *      *      *      *      *

forts. från föregående inlägg 2014-10-09

Här följer nu ytterligare några foton - tema 'HÖST' - ur mitt eget lilla Bildarkiv.

Bilderna är alltså inte nytagna, utan har något år på nacken, nu utplockade för 'visning' i självaste world wide web!!

Följande tre bilder härstammar från ett och samma tillfälle, nämligen tagna under en cykelrunda här i omgivningen - en sträcka på cirka en och en halv mil: från Vårgårda över Tånga hed, runt Hjultorp  i riktning mot Herrljungavägen osv. Vackra höstmogna åkrar och vilande ängar, omgivna av skyddande skogsdungar, gled förbi.

Bildmotiv efter bildmotiv radade upp sig utefter cyklistens väg - det var nödvändigt att bromsa in och stiga av cykeln stup i ett, om man ville få med sig minnesbilder hem från denna vackra höstdag i slutet av september - att ha att titta på och återuppleva någon mörk, kall och bister vinterdag.

 *   *   *

Alltså - 'Rapport i sagaform från en cykeltur'

Här drar en ensam 'sockerbit'  borta vid skogsbrynet cyklistens uppmärksamhet till sig ...  -Varför är den stackarn kvarlämnad där så ensam och allena...?

  'Ensam'  - är arkivnamnet på den här bilden.

   *   *   *

Men strax syns en annan varelse, av samma sort, dyka upp,

vara på väg att kanske söka kontakt med den ensamma därborta ....? 

 'Kaka söker maka' - har jag nämligen skrivit på arkivetiketten på denna bild. ¨

  Anm.  Man får inte veta 'hur det gick',  för cykeln rullar vidare ...

   *    *    *

   Och så har cyklisten,  efter många fotostopp, nästan kommit fram till Herrljungavägen. Landskapet blir här lite öppnare, en del hus och gårdar börjar dyka upp i synfältet och biltrafikljud från E20 har nu också börjat blanda sig in i fågelsången - ja, i alla fall i grusknastret under cykeldäcken innan asfalteringen på vägbanan tar vid lite längre fram på den fortsatta färden....

  'Paras paar' - är arkivnamnet på estniska på den här bilden; på svenska ungefär  'Jämlikar'.  *  'Lika som bär'  kunde väl annars också vara ett passande namn på den här bilden. (Jag är inte bra på att översätta..!!)

   *    *     *

 Vid vägkanten - nästan framkommen till Herrljungavägen - lägger cyklisten  till sist märke till att rödklövern gått in för en ny blomning. --Så här sent, efter höstdagjämningen och allt ... tänker jag, cyklisten.

  'Höstlig blomning'  vid vägkanten.

  *    *    *

 Ja, så var denna saga all -

hur det sedan gick för 'sockerbitarna' därborta vid skogsbrynet, eller för klöverblomningen  vid vägkanten, innan frostnätterna och kanske snön tog över, ja, det får vi tyvärr inte veta i den här rapporten!

 

PS  Cyklisten kom i alla fall hem välbehållen, dvs utan vurpor på grusvägar och gropstigar. Med många vackra höstliga naturminnen rikare.

 __________ 

 

 

forts. FOTOFESTIVAL . . . med egna bilder!

 *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *     *    *     *

I dessa FOTOTIDER, som jag skrivit om här i ett par föregående  inlägg, passar jag på och 'luftar' en del gamla foton från mitt eget lilla Bildarkiv - leker fotograf!

Sätter in idag, till att börja med, den här, sorterande under tema 'HÖST'. Det kommer fler på samma tema!

Anm.  Fotoklubbens utställningar här i Vårgårda i år har annars tema 'VATTEN'.  En del bilder på detta tema kommer jag nog också att kunna hitta i mitt arkiv... återkommer.

(Nu måste jag ägna mig åt annat, som ropar på hjälp här!!)

 'Lilla snigel, akta dig..!'                      Foto  Viiu Riis

  '(estn.   'Ettevaatust, väike tigu..!'

  *    *    *

  PS  'Aroma'-äpplena har jag plockat i min egen trädgård.  Vackra och goda!

  __________

 

 

FOTOFESTIVAL I 'FOTOGRAFINS MEKKA' ...

forts. från föregående inlägg  'FOTOTIDER . . .' 

*   *   *

Ja, jag kom iväg - trots mörker, regn och rusk ute - och var med på bildföredraget, som fotografen Gert Olsson höll igår kväll här i 'fotografins Mekka' - Vårgårda.

Jag knäppte, min vana eller ovana trogen, några bilder (nedan)

med min digitalkamera, sittandes på min plats i samlingssalens mörker. 

I Kyrkans hus i väntan på att föredraget med bildvisning ska börja... Lokalen var fullsatt.

  Föredragets titel:   FRÅN FINSKA BJÖRNAR TILL RUMÄNSKA ROMER                  

 *   *   *

  SAMMANFATTNING:  MÖTEN MED MÄNNISKOR VIKTIGAST!

 "Möten med stora bamsebjörnar på en armlängds avstånd i all ära -

  men möten med människor av alla slag toppar upplevelsen, som

  fotograferingen skänker mig...!"   

Ungefär så - med dessa ord - sammanfattade Gert Olsson sitt föredrag - illustrerad med bilder, som mer påminde om tavlor, målade med snabba penseldrag, än om traditionella perfekta fotografier (stillbilder), som naturfotograferna i allmänhet ställer ut. 

- Mer känsla än perfekt dokumentation!  var fotografens eget omdöme om det han åstadkommit och det är också det han helst eftersträvar i sitt fotograferingsarbete, där även utbildning av fotografer och undervisning i fotokonst ingår.   

 'Ljus i gläntan' - fotomålning av Gert Olsson.       Foto  Viiu Riis 

  ---------

Äldre inlägg